Pepppeppepp

Gårdagen var en dålig dag, bara sådär allmänt. En ledig måndag med det vanligt förekommande dåliga samvetet över att man borde göra någonting vettigt när man är ledig en vanlig vardag... Skriva CV, söka jobb, rita klippdockor (?), röra på sig (det regnade, annars hade promenaden blivit av, lovar...). Ni fattar.

Dessutom har alla vänner varit så långt borta denna helgen...och då tänker jag även på dem som är långt borta varje helg. Speciellt Linda som jag inte fick se i julas heller :( Jag laddade upp fina bilder på facebook igår också, vilket fick mig att längta ännu mer efter fina vänner... Jenny är ju numera bosatt i London (vilket ju är fetgrymt också, Londonbesööök!), något som gör att denna änden av staden känns lite tommare. Sofia är i Malmö. Haha, i och för sig kommer hon ju hem snart, men just denna helgen var hon ju långt borta. Buhubuhu, jag ska sluta gnälla. Vill bara säga att jag har finaste vännerna och att jag älskar er allihopa :*

Men pepp skulle det ju handla om... Ok, pepp nr. 1 var Lindas blogginlägg som jag just läste och hennes planerande av besök i denna delen av landet om en dryg månad! Yey! :)

Pepp nr. 2 handlar om jobbet och om hur glad man blir av att höra fina, berömmande ord. Idag har jag-vet-inte-hur-många (eller iaf några stycken) sagt att jag var fin i min prickiga klänning, min klänning som har flera år på nacken och som väl inte är så extraordinär. Detta till trots har flera av mina arbetskamrater talat om för mig att jag var fin i den idag. Sånt blir man ju bara glad av och påminner en om att man alltid bör säga positiva saker man tänker om folk högt. Tänk så många gånger man tänker att en bekant/arbetskamrat/whatever (ok, en främling på stan är väl överkurs kanske...) är lite extra fin i håret, eller har en väldigt fin tröja, eller kanske säger någonting särskilt smart, utan att tala om det för personen i fråga. Men tänk vad glad man kan bli av att höra sådant! Så nästa gång ska jag säga det högt...lovar. Pepp!

Utöver klänningspeppet så blev jag nästan ännu mer pepp av en annan form av beröm. Och nu kan jag förklara det där med pappersdockor som borde ritas också... Vi har ju en utställning just nu som handlar om papper, där det bland annas finns papperspyssel för lite yngre besökare. Nu ska vi byta lite tema i utställningen till mode, och pysslet ska kretsa kring klippdockor. Detta fick jag veta innan jul och jag erbjöd mig glatt att rita några egna klippdockor att kopiera upp för färgläggning och så...men inte har jag ritat en enda. Förrän idag... Jag tog några minuter av arbetstiden och skissade upp en enkel docka. Så visade jag den för Malin (pedagogen), bara för att höra vad hon tyckte. Hon blev helt till sig, haha. Tyckte den var otroligt fin och fattade inte att jag hade ritat den själv. Hon "tvingade" mig (ok, så motsträvig var jag ju inte) dessutom att visa den för alla andra på fikarasten... Haha. Men ja, det var helt enkelt pepp att hon tyckte att min enkla klippdocka var så fin. Jag har varit inne i en kreativ period på senare tiden och ritat en hel del, och det är ju kul när man själv och även andra är nöjda med resultatet. Så det är pepp, pepp, peeeepp!

Musik är också pepp. Är inne i värsta musikperioden just nu, lyssnar massor, upptäcker (en del) nya grejer och så. Fiiiiint är'e.

Så tack, tack, tack vänner, musik och annat pepp för att den här dagen blev lite trevligare :) :*

Ikväll ska jag gå och lägga mig i hyffsad tid dessutom, vilket leder till en ännu mer utvilad och pepp Clara imorn. Nu har jag överdoserat ordet "pepp" nåt så enormt, så nu ska jag fortsätta lyssna på bra musik och kanske rita lite, innan det är dags för sängen.

PEPP!